Skiljeförfarandets säte är något som i internationella avtal alltid bör regleras i en skiljeklausul. Detta görs också regelmässigt. Något som däremot i många avtal lämnas oreglerat är den geografiska platsen för förhandling. Bland verksamma jurister och andra avtalsskrivare förekommer inte sällan den felaktiga uppfattningen att det avtalade sätet också uttömmande styr var förhandlingen geografiskt ska äga rum. Dessutom saknar vanligt förekommande modellklausuler särskild reglering av platsen för förhandling. Trots att det föreligger viss presumtion för att förhandlingen ska ske på den geografiska plats där sätet är förlagt, kan skiljenämnden under vissa förutsättningar besluta att förlägga den på annan plats. Det finns därför anledning för svenska parter att i internationella skiljeklausuler – utöver säte – uttryckligen reglera den geografiska platsen för skiljeförfarandets förhandling.

Våra senare erfarenheter har utvisat att detta kan vara av särskild vikt under rådande världsläge. Såväl pandemier som krig och därpå följande sanktioner kan medföra reserestriktioner av olika slag, vilket i sin tur kan begränsa parters, vittnens och ombuds möjligheter att fysiskt inställa sig vid en förhandling. Om den geografiska platsen för förhandlingen inte särskilt avtalats, och parterna heller inte kan enas i frågan när den uppkommer, är det skiljenämnden som beslutar var förhandlingen ska äga rum. Risken finns att skiljenämnden, mot en parts vilja, beslutar att förlägga en förhandling på annan plats än det avtalade sätet.[1] Att förhandlingen förläggs på annan plats kan för den part med hemvist där sätet är förlagt medföra negativa konsekvenser vad avser såväl kostnader som logistik.

Parternas rätt att avtala om förutsättningarna för skiljeförfarandet

Den internationella skiljedomsrätten bygger på principen om partsautonomi. Principen innebär bland annat att parterna har rätt att avtala om de närmare förutsättningarna för förfarandet, såsom plats, förfaranderegler och tillämplig lag, samt att skiljenämnden i princip har att följa parternas gemensamma instruktioner.[2]

Parternas rätt att förfoga över förfarandet är dock underkastad vissa begränsningar. Förfarandet måste tillgodose rimliga krav på rättssäkerhet, vilket innebär att skiljenämnden inte ska efterkomma parternas gemensamma instruktioner om det innebär att rimliga krav på rättssäkerhet inte uppfylls. I kravet på ett rättssäkert förfarande ligger främst att parterna ska behandlas lika, att de ska beredas tillfälle att adekvat föra sin talan samt att förfarandet ska vara transparent och rimligt förutsägbart.[3] Avsteg från dessa grundläggande rättssäkerhetsprinciper kan dels utgöra grund för klander i det land där domen meddelades, dels vägran av verkställighet i det land där verkställighet söks.[4]

Skiljeförfarandets säte

Skiljeförfarandets ”säte” är något som, i vart fall i internationella relationer, alltid bör regleras i en skiljeklausul. Valet av sätesland har stor betydelse för skiljeförfarandet eftersom säteslandet avgör vilken nationalitet skiljeförfarandet ska ha och därmed bland annat vilken rättsordning som ska tillämpas på förfarandet (lex arbitri).

För skiljeförfaranden med säte i Sverige tillämpas den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfaranden (”LSF”), även om tvisten har internationell anknytning.[5] I 22 § första stycket LSF föreskrivs att parterna bestämmer vilken ort i Sverige (sätesort) som ska vara skiljeförfarandets säte och att om parterna inte har gjort detta, ska skiljemännen bestämma sätet.[6] Valet av sätesort har bl.a. betydelse i forumhänseende, såväl avseende domstolsassistans under förfarandet som domstolskontroll efter förfarandet.[7]

Den geografiska platsen för förhandling

Bland verksamma jurister och andra avtalsskrivare förekommer inte sällan den felaktiga uppfattningen att det avtalade sätet också uttömmande styr var förhandlingarna geografiskt ska äga rum. Även om det föreligger viss presumtion för att en förhandling ska ske på den geografiska plats där sätet är förlagt är det inte nödvändigtvis så.[8]

Av LSF följer att skiljemännen får hålla sammanträde på en annan ort (än sätet) i Sverige eller utomlands, om inte parterna har bestämt något annat.[9] Även om bestämmelsen enligt ordalydelsen endast avser skiljenämndens interna sammanträden, där parterna inte deltar, anses den tillämplig även på förhandlingar där parterna bereds tillfälle att närvara. Bestämmelsen innebär alltså att skiljenämnden har rätt att förlägga en förhandling på annat ort än sätet, i Sverige eller utomlands, under förutsättning att parterna inte kommit överens om annat.[10] Utgångspunkten är därmed att såväl parter som skiljenämnd har vidsträckta möjligheter att anpassa den geografiska platsen för handläggningen i stort, inklusive förhandling, till vad som är mest praktiskt och kostnadseffektivt utan att detta påverkar sätet.[11]

Under vilka närmare omständigheter en skiljenämnd i praktiken bör förlägga en förhandling till en annan ort än den som i skiljeklausulen har angivits som sätesort är inte helt klart. I svensk doktrin har uppfattningen uttryckts att en skiljenämnd bör avstå från detta om det inte finns tungt vägande skäl som talar för ett sådant beslut,[12] men det finns inte nog med stöd för att konstatera att detta är den gängse uppfattningen i frågan.

Rättsverkan av reglering avseende den geografiska platsen för förhandling

Av det nu sagda följer att principen om partsautonomi innebär att parterna – utöver bl.a. sätesort – också kan avtala om den geografiska platsen för förhandlingen, och att en skiljenämnd normalt sett är bunden av en sådan instruktion från parterna. Detta kan jämföras med ett fall där sådan reglering saknas, och skiljenämnden faktiskt enligt lag har rätt att förlägga förhandlingen på annan plats än sätet om parterna inte kan enas.[13]

Ponera att parterna i ett internationellt avtal har kommit överens om att skiljeförfarandets säte ska vara Stockholm, och att det under handläggningens gång visar sig att den utländska parten åberopar betydligt fler vittnen än den svenska parten. I ett sådant fall skulle den utländska parten av rent processekonomiska skäl kunna begära att förhandlingen ska hållas där den utländska parten har hemvist. Under nämnda förutsättningar kan parterna tänkas ha ett gemensamt intresse av att begränsa kostnaderna för skiljeförfarandet och parterna har då, oavsett skiljeklausulens utformning, möjlighet att komma överens om att förlägga förhandlingen där det är ekonomiskt fördelaktigt. I en situation som denna ska givetvis även möjligheterna till digitala förhör utredas. Om parterna inte kan komma överens kan en skiljeklausul med reglering av den geografiska platsen för förhandling få avgörande betydelse. Eftersom kostnadsskäl inte utgör hinder för partsavtal i processuella frågor har skiljenämnden inget giltigt skäl att frångå den avtalade platsen för förhandlingen, varför skiljenämnden därmed ska acceptera vad parterna kommit överens om i skiljeklausulen.[14] Om det däremot saknas sådan reglering och parterna endast har reglerat skiljeförfarandets säte, torde den omständigheten att kostnaderna för skiljeförfarandet blir betydligt lägre om förhandlingen hålls utom sätet kunna utgöra tungt vägande skäl för att frångå presumtionen om att förhandlingen ska hållas i sätesorten.

En annan situation som vi av erfarenhet vet kan uppstå är att den utländska partens vittnen på grund av reserestriktioner visar sig vara förhindrade att inställa sig vid förhandlingen, varför den utländska parten begär att förhandlingen ska förläggas på annan plats än sätet. I detta fall kan en reglering av den geografiska platsen för förhandling i en skiljeklausul, beroende på de närmare omständigheterna, åsidosättas av skiljedomaren av rättssäkerhetsskäl. Detta torde dock vara sällsynt och regleringen borde i stället normalt sett få fullt genomslag. Om det däremot saknas en sådan reglering och parterna endast reglerat förfarandets säte, torde samma rättssäkerhetsskäl kunna utgöra tungt vägande skäl för att förlägga förhandlingen utom sätet. Den situationen att enstaka vittnen är förhindrade att inställa sig vid en förhandling bör dock i många fall kunna lösas genom digitala videoförhör.

De nu nämna situationerna utgör endast en bråkdel av de situationer som kan tänkas uppstå i internationella skiljeförfaranden och föranleda att parterna inte kan enas om platsen för förhandling. Trots detta använder sig många avtalsskrivare av modellklausuler som saknar särskild reglering i frågan. Vi kan sammanfattningsvis konstatera att en reglering i en skiljeklausul av den geografiska platsen för förhandling av skiljeförfarandet inte utgör någon absolut garanti för att förhandling hålls på den platsen, men att en sådan reglering medför att skiljedomarens möjlighet att förlägga förhandlingen på annan plats än den avtalade avsevärt begränsas. Vid avtal med utländska parter finns alltså anledning att i skiljeklausuler – utöver säte – i vart fall överväga att också särskilt reglera den geografiska platsen för förhandling.

Kontaktpersoner:
Josefine Appelgren, advokat
Jennie Hällström, advokat

 _______________________________________________

[1] Skiljenämnden måste bland annat att väga intresset av ett kostnadseffektivt förfarande med respektive parts rätt att till fullo få presentera sin talan.
[2] Se bl.a. 21 och 24 §§ i LSF. Se också närmare i Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, kapitel 0, avsnitt 4.2, JUNO (2020). Se även bl.a. NJA 2010 s. 508 p. 2.
[3] Se Lindskog, kapitel 0, avsnitt 4.2.4f. Se även Marie Öhrström, Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut, JUNO Version 1, 2009, under rubriken ”4.2.5. Partsautonomi” angående s.k. ordre public, dvs. om skiljedomen, eller det sätt på vilket den tillkommit, är uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen.
[4] Se t.ex. 34 och 54 §§ i LSF samt den s.k. New York-konventionen.
[5] Se 46 § LSF.
[6] En ordning som egentligen redan följer av principen om partsautonomi.
[7] Se bl.a. 43 § LSF.
[8] Se Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, kommentaren till 22 §, avsnitt 5.1.
[9] Se 22 § 2 st. LSF.
[10] Se Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, kommentaren till22 §, avsnitt 5.1.1. Se även Hobér, International Commercial Arbitration in Sweden, p. 4.48 and p. 6.185-6.189, 2011. Se därtill angående 22 § LSF Russian Federation v RosInvestCo UK Ltd, Case No Ö 2301-09, Decision of the Supreme Court of 12 November 2010.
[11] Se prop. 1998/99:35 s. 225. Se även NJA 2010 s. 508, där Högsta domstolen uttalade att det, om parterna har avtalat om att förfarandet ska äga rum i Sverige, saknar det betydelse om parterna eller skiljemännen valt att förlägga sammanträden till ett annat land. om parterna har avtalat om att förfarandet ska äga rum i Sverige. Se även Hobér, para. 6.188.
[12] Lindskog, kommentaren till 22 §, avsnitt 5.1.2.
[13] Om än eventuellt endast under förutsättning att tungt vägande skäl talar för detta.
[14] Se Heuman, Lars, Skiljemannarätt, Norstedts Juridik, Stockholm, 1999, s. 266.